ibland är det svår att le

Det är svårt att le när jag tänker på lördagens match. Jag är trött på att höra att motståndarna hade tur, att vi egentligen är det bättre laget. Jag är trött på att vi inte lyckas prestera vårt bästa när det gäller. Men framför allt är jag trött på att se hur spelare lider. Flera var i tårar efter matchen, andra grät öppet. Det gör ont att se. Dom är värda så mycket mer. Vi är värda så mycket mer. Vi har fortfarande 15 poäng att spela om, men nu är uppförsbacken brant... väldigt brant. Det som inte dödar, det härdar. Visst så är det, efteråt. När man är mitt i det är smärtan svår. Idag är det träning igen. Jag vet att vi kommer både lida tillsammans, men även skratta tillsammans. Är glad över att vi lyckas få underbar stämning på träningarna. Längtar efter dagen spelarna lyser av lycka även efter match. Nu är det svårt. Riktigt svårt.
I en sån här situation plockar jag upp delar av idrottspsykologen i mig. Till kvällens träning har jag med mig övningar om kontroll & anspänningsnivå. De går kortfattat ut på att:
Kontroll: Att inte låta saker vi inte kan kontrollera ta kraft & fokusera på sånt vi kan kontrollera/påverka.
Anspänningsnivå: Hitta rätt anspänningsnivå till match. Anslappnad, men laddad.
Som vanligt vet jag att inte alla köper koncepten. Om detta kan bidra till att några mår bättre är jag villig att ta chansen. Den som inte ställer upp på detta är själv den stora förloraren. Att försöka bidra till att hjälpa andra är en av mina passioner. Passar det inte så dra!