Den andra sporten

Programmet berör. Själv är jag född -73. Några gick före. Några går före. Är evigt tacksam! De gjorde & gör det möjligt för mig att vara i fotbollen. Inte ens en fotbollsspelande far fattade att det var där jag såsmåningom skulle må som fisken i vattnet. Provade nog det mesta i idrottsväg. Dansen & ridningen var på många sätt det lättaste. Ingen som ifrågasatte. Att jag spelade fotboll fick jag en hel del skit för. Inga stora grejer, men en massa små. Som gjorde ont. Min 5:a i gymnastik fick jag & pappa slita för. Läraren sänkte mig bla för att jag slutat dansa & börjat med fotbollen igen. HELT SJUKT! (Han fick sparken några år senare). Det där med fotboll & sexualitet är också skumt. Vet egentligen inte varför men tidigare i min roll som ledare hade jag ett behov av att visa att jag var gift. Med en man. Det knepiga är att jag bara för ett år sedan fick frågan "så du är gift, men en man eller en kvinna?". För mig är frågan i sig ointressant. Jag är gift med en människa som jag älskar, som jag vill leva med & om vi har tur bli gammal/äldre tillsammans med. Ingen annanstans än i fotbollen får jag den frågan. Den sårar inte ett dugg. Känns bara förbannat knepig. Det som däremot fortfarande är tufft är att man hela tiden måste slåss. Sundhage säger att den dagen vi är nöjda går vi bakåt. Sant, men jag är så trött på att slåss. Om resurser. Mot normer. Paijkull berättar i programmet om att när hon mötte nya motståndare hälsade de oftast på männen som om de var huvudtränare. Hon är född -43. Tyvärr kan jag meddela att det händer även 2013! Kom nu på en annan grej. Min ass kallar min röst när jag coachar matcher för "mansrösten". Fick träna upp min röst då spelare men framförallt domare inte uppfattade att det var tränaren som ropade när jag ropande med min "vanliga" röst. I början kunde jag stå & ropa på byten hur många gånger som helst innan domaren reagerade. Nu för tiden hör de mig. Har till & med fått tillsägelse. Härligt! Det slår mig att jag inte gillar epitetet "mansrösten". Det är min röst & jag är kvinna. Får säga det till henne nästa gång vi ses. Högt i tak. Ja, det är väl bara att inse att även om man ibland duckar för de stora smällarna så gäller det att vara på tårna. Jag är stolt över att vara en del i den stora fighten. Den om kvinnors rätt att ägna sig åt sina drömmar. Kvinnor har lika stor rätt till sina drömmar som männen & det ska vara något självklart. I Kenya var fighten mer påtaglig, men den pågår ständigt överallt. Jag är i fotbollen för att jag älskar den & för att jag vet att det gör skillnad.

Vågar du så vågar jag

Lär känna vad som för dig framåt och vad som håller dig tillbaka.
Välj sen den väg som leder till visdom. Buddha

Det är intressant det där med skriven text. Varje människa lägger sin tolkning i det skrivna. För mig är detta citat så fantastiskt talande. Det påvisar var jag kan hitta kraft & vilka hinder jag har att övervinna för att ta mig dit jag vill. När jag föreläser om övergångar mot nya utmaningar ber jag auditoriet ta reda på vilka hinder som skulle tänkas stå ivägen för att lyckas & vilka resurser individen har att övervinna hindren. I förberedelsen ligger då också att analysera vilka nya krav som upplevs i den nya utmaningen. Ovanstående citat säger inget om målet eller om kraven. För mig handlar citatet bara om att hitta kraft & förståelse för vad eller vem som håller en tillbaka. Oftast tror jag det är oss själva & våra rädslor som håller oss mest tillbaka. Den dagen vi klarar av att utmana våra rädslor & kliva ut vår trygghetszon kan vi leva det liv vi vill leva. Tror vi alla känt av det. När vi gör något som kräver mod. Hur nöjd är man inte då efteråt. Supernöjd! Att vilja = Att kunna. Vågar du så vågar jag.

Vad för mig framåt
Passion
Familj
Vänner
Tron på mina styrkor
Förebilder

Vad som håller mig tillbaka
Förväntingar
Normer
Rädsla

Min väg till visdom
Reflektion
Mod
Kärlek

Utmaning

Denna våren har i många delar varit en utmaning för mig. Nu står jag inför en uppgift som jag sällan varit i. Att ledas av någon man ogillar att bli ledd av, är tyvärr en situation jag känner igen. Att leda någon som man inte vill leda är nytt för mig. Tar ledarskapet som en gåva, en möjlighet, ett ansvar.Vet inte hur jag ska hantera det för att det inte ska ta kraft. Agera eller acceptera? Jag är inte där än. Just nu tar det kraft.

God Damn It

Vad har du fallit för? Vad är din passion? Göra om & gör till ditt. Här är min omskrivning. Tack Petter!
"Ja, jag är en svensk medelklasstjej med trygg uppväxt. Ja, mina föräldrar är gifta. Jag är precis som så många andra. Precis som du. Jag är inte från någon stor elitklubb. Jag har aldrig sagt att jag är från någon stor elitklubb. Har aldrig spelat för någon stor elitklubb. Jag är bara en helt vanlig människa som en gång föll för den här kulturen & dess olika former & uttryck. Jag fann min identitet i en rörelse som formade om mitt liv, för evigt. Kanske jag inte ser på mig själv som ni ser på mig. Jag är kanske inte den som ni tror att jag är, men det här är min stora passion god damn it. Att brinna för något så starkt som jag har gjort alla dessa år har för mig bara bevisat en sak. Sann kärlek finns i mig. 730503-5518 God Damn It"