Ursäkta, stör jag?

Stötta eller störa, gränsen är hårfin. Vem avgör vad som är vad? När det gäller barn är det ganska lätt tycker jag. Dom säger till om man stör dom. Så blir barnen större. Tonåringar, ungdomar. Då blir det en annan sak. Kanske ryter hon ifrån när hon tycker jag kommer för nära, för nära sanningen som hon själv inte vill se. Har varit nära, främst flickor som inte mått helt ok. Där kan stötta & störa ibland vara precis samma sak. Då gäller det att stötta genom att störa de sjuka tankarna som håller på att smyga sig in. Svårt, men nödvändigt. Så har vi det där när vi lever tillsammans med någon. Kärleken. Stötta eller störa. Jag säger som en dikt jag läste för länge sen. Den gick nåt sånt här: -Ursäkta mig, stör jag? - Ja, du rubbar hela min existens, välkommen!

Tack för a-ha

Tack för musiken heter ett program där musiknördar (som dom kallar sig själva) sitter & pratar & spelar tillsammans. Igår slog det mig. En sån där a-ha, ja-just-det-känsla infann sig. Så fascinerande lika musiknördar och vi fotbollstokiga är. Eller kanske är det inte bara tokerier utan också en aning nördigt att aldrig bli mätt på att prata detaljer i fotboll, ledarskap, mänskligt beteende. En nörd kanske är en sån som är genuint intresserad av att analysera in i minsta händelse. Å när det gäller tränarskapet, en sån som inte kan bli mätt i att vara på planen eller vid planen & instruera, fundera & växa tillsammans med andra. En sån som är & vill fortsätta förbli riktigt förbannat bra på sin passion. En sån som kallar sitt jobb för sin passion. Eller sin passion för sitt jobb. I en övning för ett 10-tal år sedan fick jag välja tre ord som var viktiga för mig. PASSION var det första jag valde. Utan det tror jag inte jag kan leva. Eller livet skulle i alla fall bli näst intill outhärdligt tråkigt. Visste inte då vilken som var min passion. Nu vet jag. Hur skjutton jag ska få ihop livet det vet jag dock inte, men det ordnar sig säkert. Vad är det värsta som kan hända... Tack Pernilla Andersson för många kloka ord igår. Tack för flertalet a-ha!

Att ta ny sats

Att ta ny sats, kräver ibland mod. Om du lyckats första gången är det lättare att våga ta ny sats. Ny sats mot mer utmanande & utvecklande mål. Om du däremot anser att du misslyckades första gången kanske ditt självförtroende för uppgiften spelar dig ett spratt & du upplever dom nya målen som oöverstigliga. Vad händer om jag tar sats, gör allt vad som står i min makt & jag ändå inte anser mig lyckas? Då kommer modet in. Att våga kasta sig ut trots rädslan. Titta på dom människorna som kastar sig ut i nya utmaningar. Se & inspireras. Låt oss alla våga. Vad är det värsta som kan hända? Om jag haft modet att försöka kommer jag bli en erfarenhet rikare & jag kan i efterhand i alla fall säga "jag gjorde mitt bästa, jag vågade försöka, bra gjort".

Berörd

Hur kunde jag tro att jag skulle lyckas hålla mig oberörd? Var jag glad eller ledsen? Min känsla går inte att beskriva en klump i halsen, en sten i magen, samtidigt lättad. Dagens match berörde mig mer än jag någonsin kunde ana. Det var ett tag sen jag kände så mycket som jag inte kunde definiera i samband med en fotbollsmatch. Det hände i Kenya. Då var det av helt andra orsaker. Ganska lätt förståligt. Att det skulle hända idag i Mölndal hade jag inte riktigt räknat med. Jitex-Dalsjöfors, 3-2. En tät kamp som slutade med vinst för de spelare jag känt längst, men förlust för det lag jag hade senast i Sverige (eller iallafall delar av det efter ihopslagning mellan Dalsjöfors-Byttorp). Såg spelarnas lättnad & lagets besvikelse. Varför bryr jag mig så? Fotboll är ju inte på liv eller död. Jo, just det ja. Det är värre än så... Godnatt alla underbara människor. Imorgon är en ny dag full av möjligheter till nya upplevelser som kan beröra. Härligt!

Vad händer?

Vad händer? Det kan man undra om man varit inne här det senaste. Det undrar ibland jag med. Vad är det som händer egentligen? Eller varför händer det inget? Eller gör det det? Jo, det gör det ju. Mest hela tiden faktiskt. Så snart du interagerar med andra människor händer det saker. Oavsett det är att vara totalt närvarande med knappt 1-årige sonen eller aktivt delta på elittränarkonferens. Är man redo för mötet så händer det grejer. Visst har jag lärt mig saker den senaste tiden tack vare stunder av närvaro & mod att vara öppen för lärdomar & pröva nytt. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, men som Mamma Mu säger: det finns fler än ett sätt att göra rätt.

verktyg eller vatten

Jag du, verktyg eller vatten? Vad får dom att växa? Vi har alla hört uttrycket att man ska behandla sina adepter som ömtåliga blommor som behöver lagom mycket vatten, ljus, näring & kärlek/omsorg. Varken min kollega eller jag har möjlighet att vara trädgårdsmästaren för dessa spelarna. En trädgårdsmästare behöver se om blommorna varje eller iallafall varannan dag. Vi träffar dem för sällan. Om vi skulle ta på oss trädgårdsmästarrollen kanske vi missar att vattna efter att ha gödslat, vilket kan leda till att plantan bränns när solen blir för stark. Förhoppningen är snarare då att inspirera & hjälpa dom till att kunna ta eget ansvar för sin utveckling genom att ge fysiska, taktiska, mentala & tekniskaverktyg. Eller kanske inte alltid ge dom utan ibland handlar det om att få dom att se vilka underbara verktyg de själva har. Verktyg som kan få dom att växa i just den trädgård där de befinner sig den mesta tiden dvs inte i vår verksamhet. (kul med lite ordlekar i kommentaren på förra inlägget. Något som jag inte kunde annat än att kommentera med ett nytt inlägg :D)

Må bra, prestera bra

Har i helgen haft en endagarssamling för 25 spelare. En go dag med bra fotboll & fint väder. Inte en lätt uppgift dock att SE alla. Jag vet att jag har sett dom men har dom kännt sig sedda? Är både lite sorgligt men samtidigt skönt att minska ner gruppen till nästa samling. Det sorgliga är att vi för tillfället inte kommer jobba med några av spelarna. I gruppen finns duktiga fotbollsspelare som också är underbara människor. Det sköna är att en mindre grupp möjliggör mer tid till varje individ. Både jag & min kollega ser fram emot att slipa lite mer på detaljer i spelet. Att kunna ge spelarna ytterligare verktyg att växa. Dags att skapa & förbereda ett lag för att må bra & prestera bra på elitlägret i sommar. OBS att må bra står först, utan det är det svårt att prestera bra. Varje steg vi tar nu är jättespännande. Ser redan fram emot nästa samling.

Utveckling?!

Mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma... men är det verkligen så? Till viss del är jag helt med, men så kommer vi till värderingar och då måste jag ändå säga att det hänt en del. Rätt eller fel det får ni själva avgöra men jag tycker det känns bra att de flesta män i mina föräldrars generation lärt sig ta fram sina egna kläder. Att min man har kommit ytterligare steg på utvecklingsstegen dvs stryker sina egna skjortor känns också fint. Hur långt har vi kvinnor själva kommit då? Jag försöker stäppa taget om att det är på mitt ansvar att hemmet & barnen sköts bra (vad bra nu är?). Men lyckas jag... sådär. Mitt samvete gnager konstigt nog lite när jag en onsdagkväll, efter att maten blivit serverad, drar iväg för att titta på en allsvensk träningsmatch. Tror att utvecklingen har minst lika mycket med mig & oss kvinnor själva att göra. En kommentar från den äldre generationen kan sitta som ett slag i magen. "Va har du redan börjat jobba? Men barnen då?" Äh, jag får bortse från det & istället koncentrera mig på min mans kommentar "På med kläderna & stick nu". Tacka vet jag män som förstår sina kvinnor.

Vad händer...

Kanske är det någon som hittat denna blogg som undrar vad skjutton händer nu? För er som känner mig är det kanske ganska uppenbart. 3 barn tar tid. Men att skylla på det som en anledning till att inte vara den man är eller göra det man vill göra (förutom att vara en bra mor) är galet tycker jag. En förklaring är det kanske dock att jag inte riktigt var beredd. Att få en liten till samtidigt som jag vill ta chansen att bli så bra jag kan bli som coach. Ibland vill livet att man tar en vidare sväng för att nå dit man vill. Så har livet gjort med mig. Det jag ber talangerna som inte tas ut i distrikts- & landslag är att inte ge upp. Knyta näven å kämpa på. Där är jag. Jag sliter med att behålla tron på att lyckas. En tuff, men lärorik process. Jag vet vad som finns i mig. Vad är det han säger Petter... "... jag är bara en helt vanlig kille (tjej)... jag fann min identitet i en rörelse som formade om mitt liv för evigt... men det här är min stora passion God Damn It..."