Utveckling?!

Mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma... men är det verkligen så? Till viss del är jag helt med, men så kommer vi till värderingar och då måste jag ändå säga att det hänt en del. Rätt eller fel det får ni själva avgöra men jag tycker det känns bra att de flesta män i mina föräldrars generation lärt sig ta fram sina egna kläder. Att min man har kommit ytterligare steg på utvecklingsstegen dvs stryker sina egna skjortor känns också fint. Hur långt har vi kvinnor själva kommit då? Jag försöker stäppa taget om att det är på mitt ansvar att hemmet & barnen sköts bra (vad bra nu är?). Men lyckas jag... sådär. Mitt samvete gnager konstigt nog lite när jag en onsdagkväll, efter att maten blivit serverad, drar iväg för att titta på en allsvensk träningsmatch. Tror att utvecklingen har minst lika mycket med mig & oss kvinnor själva att göra. En kommentar från den äldre generationen kan sitta som ett slag i magen. "Va har du redan börjat jobba? Men barnen då?" Äh, jag får bortse från det & istället koncentrera mig på min mans kommentar "På med kläderna & stick nu". Tacka vet jag män som förstår sina kvinnor.