Nån gång efter årsskiftet började han ringa. Vet inte hur ofta eller hur många gånger. Varje gång sa jag nej. Försökte förklara. "Jag vill inte sätta mig i en situation där jag inte upplever att jag kan göra ett bra jobb". Strax före operationen började nästa man (journalisten) ringa. -Du har kanske sett dokumentären? Jag: -Jo ja det har jag. Den va bra men kanske inte så mycket nytt för mig som tränat lag i Nordost. Journalisten: -Vi kan väl träffas. Jag: -Jo visst, vi kan träffas, men efter operationen.
En stark drivkraft i mig är att se människor växa. Den tillsammans med min önskan om att ALLA ska få liknande chans att spela & träna fotboll på den nivå de drömmer om, var det som gjorde att jag gick med på att träffas. Något slog an i mig när de båda männen pratade om AU & de möjligheter som finns.
I början av våren träffades journalisten & jag på ett mysigt lunchställe vid Nääs fabriker. Ett härligt samtal som gjorde mig inspirerad & hoppfull, samtidigt som utmaningarna AU stod inför blev tydligare. Min egen utmaning just den dagen var att inte lova något & att hålla mig till dosen tabletter som stod på burken. Jag hade gått över gränsen & kroppen skrek efter vila!
Mitt första möte med AUs representant var också ett härligt samtal. Jag log lite för mig själv & jämförde stället vi träffades på med var jag träffat Kenyas landslagscoach första gången. Då över en CokaCola i "den finare" slummen i Nairobi, nu på Ullevis restaurang med vita dukar & buffé utan gränser. Det underliga med samtalet som nu skedde var att jag vid ett flertal tillfällen blev erbjuden en hand att skaka. Inte kunde jag skaka en hand när vi inte ens var halvvägs inne på vad jag eg skulle göra?!
Jag åkte fundersam hem & så fortsatte det ett tag. Telefonen ringde & männen gav sig inte. Två bra samtal med människor jag respekterar i idrottsvärlden hjälpte mig att reda i fundersamheten. Jag kände vad som var rätt i magen & åkte tillbaka till Hjällbovallen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar